våren är här!

Nu sitter jag här igen och bloggar i tenta-tider. Då finns det alltid anledning att göra annat!

En sådan här dag är det extra svårt att finna motivationen till att sitta vid datorn.
Solen skiner, det droppar från taket och en sval vind blåser in i vardagsrummet.
Åh! Jag vill ut! Iväg! Jag vill cykla, äta glass och prata med en vän.

Kanske snart..

Kanon eller Kalkon?

 

Kanon 

*Förkylningen har gett mycket tid för

- vila, eftertanke och tid med Kristoffer

*Jag sprutar ideér, låtar och planer som aldrig förr

*Projektet Du är Queen 

*Lovsångshelgen som kommer

*Semla, minglass, skorpor och annat jag frossat i

*Mobiltelefonen - min kontakt med omvärlden

Kalkon

* 9 dagars förkylning.. som resulterat i

- jag har sett ut som en lurk i lika många dagar

-lägenheten ser oftast (när inte Kristoffer gör nått) ut som en krigszon

-jag har inte orkat plugga --> jag kommer kugga på tentan

-jag har fått ställa in diverse saker som att umgås, repa, läkartider och möten

Favorithörnet

Vårat vardagsrum har länge varit ett problem. Jag kanske besvärats något mer än Kristoffer, men han har inte heller varit nöjd. Vi har liksom aldrig fått till det, den ena komplicerade lösningen efter den andra har liksom bara fört oss åt fel håll. Det här hörnet har varit det som jag ansett varit sämst. Igår hände det plötsligt. Vi såg en tokmönstrad gardin, som vi båda tyckte om och som faktiskt också passade övriga inredningen. Vi funderade länge på om vi vågade, det kunde ju komma att kännas hysteriskt och oroligt (ja, efter alla dessa turer har vi blivit lite fega). När vi kom hem kände vi båda som i reklamen "plötsligt händer det". Nu sitter jag här och njuter av utsikten. Favorithörnet mitt. 

Det bevisar för mig att man faktiskt kan lyckas, ibland tar det bara lite tid. Ett hörn som trilskas och bevärar en kan komma att bli ett favorithörn. Det bevisar också vilket bra team jag och Kristoffer faktiskt är. Tvivlade jag någonsin är det som bortblåst idag. Älskade du, alla hjärtans är för futtigt för ett äktenskap. Det kan vara en måndag som är minst lika bra (jag börjar förstå det nu), och i morgon är jag din med.

Med det sagt, du är ändå värd alla chocklad-hjärtan i världen, stoppade nallar och kort som kan spela I will always love you. Men hjärtat, vi har ju ett helt liv att portionera ut allt på. Vi behöver inte ha panik.

En utbildning som berör

Det är något speciellt med psykiatriska sjukdomar.
Människor som mår dåligt i själen. Människor som  utav olika anledningar "tappar kontrollen" över sitt eget känsloliv, sin ork, sina tankar.. Dessa människor finns mer eller mindre nära oss alla. Det syns inte vilka dom är för att sjukdomen är dold. Det är inte heller något som vi svenskar gärna pratar om, trotts att det är så vanligt.

Det klingar liksom illa med "Psykoser, Depression, Självskadebeteende". Det för tankarna till en massa obehagliga föreställningar som ingen vill tänka. Därför är det lika bra att blunda.

Psykisk ohälsa är den största folksjukdomen i Sverige. I det begreppet ingår ett brett spann utav symtom och diagnoser. Inte ens cancer är lika vanligt. För cancer finns del galor, inslamlingar och reklam. Med all rätt! Jag tänker bara på alla som är direkt eller indirekt berörda utav psykisk ohälsa. Wouush, det är många det! Men vars håller dom hus? Inte på galor eller i reklam i alla fall..

Jag vet. Jag borde fokusera på symtom, behandling och lagar för att klara tentan. Inte fundera på existentiella frågor, samhället och livets stora frågor. Mycket ostrategisk planering utav dyrbar tid! Men det är något speciellt med psykisk ohälsa. Det är därför den här kursen är så väldigt jobbig och jag bara längtar tills den ska ta slut. Inte för att jag inte berörs, inte för att jag inte kan relatera, inte för att att jag inte förstår hur viktigt det är. Utan just därför. Jag imponeras en sådan här gång ännu mer utav de människor som väljer att ägna sitt yrkesliv åt just den här kategorin människor.

Nej, nu ska jag verkligen fokusera på lagar, symtom och behandling. Måste.vara.mera.avtrubbad.

Varför inte?

 ..knallgul magtröja & stickad långkjol?

Lite sommar och lite vinter.

Ibland vet man liksom inte vad man vill,

men det hör kanske ändå hemma i normal-spannet.

Och nu är det ju snart vår också

det är väl precis där man har magtröja och stickat.

När annars liksom.

Trist.

Håll i er, för nu kommer en reflektion.
Den blir inte så konkret för jag vill inte gå in på bakgrunden allt för mycket..

Men bemötande är verkligen a och o i vården.
Jag inser det nu, mer än någonsin. För det ska erkännas; jag har gäspat både en och annan gång när olika etik och moral-diskussioner förts på skolan och tänkt - Jag fattar galoppen nu!

Idag hade jag anledning att vara patient. Ett önskemål från min sida upplevdes troligtvis som krav för vårdgivaren på andra sidan. Jag blev den besvärliga patienten och vips var mina åsikter inte speciellt mycket värda. (kanske inte ens Jag som person?). Det var i alla fall så som jag upplevde situationen. Där satt jag hålögd med hakan nere vid knäna och funderade (lätt chockad) på hur det gick till. Varför blev jag tilltalad på det här sättet? Hur lyckades människan med några få ord tillintetgöra mig fullständigt?

Den dag jag själv blir sjuksköterska kommer jag, tyvärr, säkert reagera på samma sätt någon gång. "Ånej, vad vill hon nu". Jag kommer normalisera saker som pågår på min avdelning och snäsa av en och annan patient. Jag kommer vara dålig på att lyssna och ha förutfattade åsikter. Jag kommer lägga värderingar i orden patienterna säger, som kanske ibland inte finns där. Jag kommer döma dom efter kläder, ålder och utseende och tillskriva olika förväntningar på dem utifrån detta.

Jag hoppas dock innerligt att det ska dröja. Kanske förhalade jag det hela lite extra genom att vara med om att bli bemött så som jag blev idag... För då finns det i alla fall hopp om att jag blir en bättre sjuksköterska utav detta! För som patient börjar jag tappa modet.

Inget för den bildsugne.

Jag lovade mig själv att inte skriva när jag inte har något vettigt att säga.
Här sitter jag nu ändå och gör precis tvärtom. Visst är det tokigt, när tanken och förnuftet flyr och något annat tar vid. 


Men jag vill bara säga att jag sitter här och upplever något fint. Inget speciellt egentligen och ändå massor. Jag bara sitter och njuter vid tanken av en ledig måndag. Jag gläds när jag tänker tillbaka på fredagskvällen tillsammans med fina vännerna och lördagen på antikbutik. Tankarna spolar fram till söndagen, Gudstjänsten och den enorma glädje jag känner i Gud nu. Vilken sinnesro det ger att våga lite på att någon annan bär en! Tanken bär mig till ett kök. Vi sitter runt ett bord och äter palt med en familj full av liv. Vår familj. Jag skrattar till vid tanken på glädjen att få lägga pärlplattor med några fina pojkar en kväll för att nästa dag susa fram i snön med några andra favoritbarn. Vilken total lyx.


Jag har letat efter kakeldekor på internet för att göra om i badrummet, men känner inte någon brådska. I stället tänker jag koka en kopp te och ta fram några skorpor. Min man sitter i soffan och spelar på sin nya gitarr. Stilhet, trygghet, glädje och alla andra ord som på nått sätt kan beskriva. Fast. Jag vill mest säga - mer än såhär behöver man inte.


Lycka är att slippa söndagsångest.